Sedan starten bandet har vi skrivit mer än 50 låtar för vår debutplatta.Jag tycker det är rättvist att säga att 98% av dessa kompositioner är fullständig och total komagar, men om du skulle fråga andra medlemmar i bandet hade de inte håller med mig över vilka. Varje sång är ansträngd över, varje demo till högsta standard, och efter var och en är klar känner vi euforiska med kreativa Afterglow. Men när dammet lagt sig, det är uppenbart en del av dessa strävanden helt enkelt inte tillräckligt bra.

Men nu har enats om en slutlig 12, har vi arbetat med en producent som har gjort dem sunda större och bättre än vi någonsin kunde, och den väntande spelet börjar. Helst vill vi själv-release. Vi vill vara den första att erkänna att vi är kontroll freaks, och när du har blivit förälskad i något du har skapat är det svårt att släppa det. Jag vet att det är en klyscha, men det här albumet verkligen är vår baby. Vår kräkningar, prutta, poo-strimmiga spädbarn. Men även själva frigöra tar tid, eftersom du måste arbeta med en distributör: det finns kontrakt, möten och telefonsamtal.Som jag är övertygad om att många av er vet, när du har avslutat ett lång projekt väntar på andra människor att fatta beslut är olidlig. Eller kanske vi bara otroligt rastlös.

I mitten av detta, och kanske som ett drag av vår förvaltning för att ta våra sinnen bort det, denna vecka har vi haft en "hög profil fashion fest i London glittrande West End". Vi kom fram till 6:30 för soundcheck och de var fortfarande montering scenen, spraypainting högtalarna en ond pärlskimrande rosa. En nervös och Techy medlem i vårt band smög upp till en sliten vacker flicka, mumlade: "Eh, tycker du inte att kommer att störa ljudet?" Hennes vissnande blick var nog för att vända mjölk. Så vi gjorde det enda vi kunde, och slank upp till vårt omklädningsrum för att beta på ryttaren.

Det bästa spelningar för att spela är alltid de små, där du kan föra ett samtal med publiken mellan låtarna som är mer nyanserad än "Hej [ange namn på stad]! Du ha roligt?" Du vill kunna se ansiktet på de människor som har beslutat att spendera sina pengar som kommer att se dig i stället för på ... ost rivjärn, Lazy Susans, vet jag inte, oavsett vad man spenderar sina pengar på.

Stora spelningar är spännande men som Russell Hammond säger i Almost Famous: "Jag ser på killen som inte blir av, och jag gör honom kliva av", och det är mycket lättare att göra det när du spelar för 200 personer istället för 2.000. Inte för att vi ofta får spela till 200, än mindre 2.000. Även användningen av uttrycket "gå av" alltid oroade mig. Om att få bort är vad jag tror det är, ska jag klargöra människor inte "hoppa av" på våra spelningar. Kanske det är där vi kommer fel?

Bestämma vad man ska ha på en mode händelse kan vara knepigt. Vill du höja sig över pompa och rycka på samma grå t-shirt och jeans, hoppas att kommer få dig att se ut som du inte har gjort en ansträngning? Nej, därför att alla där vet vad du gör och tänker, "Oh de gör det gamla" jag har inte ansträngt "trick". Eller vill du gå ut allt med rakblad väst, byxor spandex och föna, som för att säga, "Ja jag har ingen aning om varför jag har på mig det här heller, men åtminstone det är konstigt". Svaret är varken, du försöker göra både och - grå T-shirt, rakblad väst och ingenting på din nedre halvan - och sedan så fort du anländer du inser att alla andra är alldeles för orolig för vad de är bär att märka underhållning .

Vår spelning var en katastrof. Eftersom vi inte fick en chans att ljudtest kunde vi inte höra något på scenen och förmodligen halva döva publiken. Inte för att de skulle ha märkt, bruset av glamorösa samtal stoppas endast om en känd fotomodell vände DJ vankade in och tog hennes plats bakom däcken, skära kort vår uppsättning med 15 minuter (det var en 30-minuters kortplats).

Men som vi höll på att packa upp, missnöjd och gnällig, gled en liten dam i en kaftan med silver hår och monokel över till oss. "Det var härlig i sitt kaos" viskade hon. Möjliga albumtitel?

Renaissance motetter för att hedra Jungfru Maria sjungit under det välvda taket i en Dorset klostret, Strauss Fyra sista låtarna med en av världens största sopraner, och en 23-årig koreansk lansera sig själv lugnt och tryggt i en av de svåraste av alla pianokonserter. Jag har haft en fantastisk musikalisk vecka hittills, och mer rakt på sak, jag hoppas hundratusentals Radio 3 lyssnare har också.

På tisdag har vi lanserat Radio 3 Live in Concert , och från och med nu i, på radion kvällarna aldrig att bli densamma igen. Fem kvällar i veckan kommer vi att sända, levande, det bästa av brittiska och internationella musicerande. BBC mikrofoner kommer att hänga över stadier vid konserter och skälen i hallar från Poole till Aberdeen, besök på brittiska musikfestivaler kommer att ta oss ännu längre bort.

Jag är lycklig presentatör som har haft ansvaret för sparkar det hela, och jag har fronted varje veckans konserter. Det har varit en full-on första veckan, tidig start, laptop ut på tåget när jag skriver upp mina anteckningar för natten. Vi började på tisdagen med The Sixteen på Sherborne Abbey, sång musik av den 16: e-tals tonsättaren Tomás Luis de Victoria. "Har vi vill att klockorna av?" frågade kyrkvaktmästare. Efter mycket debatt, beslutade vi att vi skulle lämna dem på. Bör BBC verkligen vara ansvarig för att tysta klockorna i en av våra finaste kyrkor? Som Harry Christophers avslutat en Marian psalm, klockan slog åtta. Han gjorde en paus, sedan lugnt fortsatte. Ett magiskt ögonblick.

Nästa morgon var det raka vägen till Londons Southbank, där London Philharmonic var repeterar. De gav senare en fantastiskt ren, känslolös hänsyn till Tjajkovskijs femte symfoni under Vladimir Jurowski. Och ett jubileum att fira 60 år på dagen sedan den första offentliga konsert på Royal Festival Hall. Efter hennes genomgång av de fyra sista låtarna, gick sopranen Christine Brewer mig i kommentarfältet ovanför scenen, och vi ägnat sig intensivt en kopia av programmet för den första natten, när Elisabeth Schwarzkopf var stjärnan i showen. "Förresten," Brewer la, "kan jag säga hej till min familj? De är alla lyssnar på nätet hemma i Libanon, Illinois."

Och nu är jag i Manchester, där Mark Elder genomförde Halle i Elgars Enigma Variations kväll. Det var Sibelius En saga att börja, och sedan Prokofjevs andra pianokonsert, otroligt komplicerat att spela, men spikade av Sunwook Kim. När jag senast träffade honom, han var 17, och hade just vunnit Leeds Piano Competition. Vi var tvungna att göra sin seger intervju via översättare, på koreanska. Nu är han bott i London i fem år, frossar i vad han beskrev för mig som "största musikaliska staden i världen". Men Manchester verkade komma en god tvåa i natt.

Vilken vecka - och det är fortfarande BBC Philharmonic spelar Shostakovich Fem ikväll. Sen nästa vecka finns det i Wien Piano Trio, Florilegium, Bachs h-moll mässa under Herreweghe ... om och på listan går. Radio 3 lever upp till kravet i den gamla Musikerförbundet paroll, att prytt en miljon instrument fall - "Behåll Music Live."

Internet har gett nya konstnärer chansen att få sina låtar hörs över hela världen, utan behov av en post eller förlagsavtal. Nya tjänster lanseras varje månad för att kapitalisera på detta överflöd av DIY konstnärer. Det finns tjänster för att "pimpa ut" din Facebook-sidor, för att hantera din e-postlista, för att distribuera din musik till plattformar som Spotify, iTunes och Pandora. Detta kostar artister hundratals pounds per månad, men ofta liten tanke ägnas åt hur de kan hålla reda på och samla in royalties betalas. Som Joe Kennedy, vd för Internet Radio Pandora, nyligen uttryckte det : "Den goda nyheten är att internet är global men den dåliga nyheten är att upphovsrätten är land för land. "

Om du är ett brittiskt låtskrivare, vars musik släpps bara i det här landet, som förbinder PRS for Music bör ge dig all hjälp du behöver. För musik släpps internationellt dock PRS förlitar sig på andra organ för att samla in royalties för sina medlemmar och sedan framåt revenuefor PRS att distribuera. Om dessa andra samling organisationer inte har tillräckligt stor upphovsrätt data bibliotek och kan inte matcha de royalties med en viss författare, men, de går in i " blackbox "av unattributable inkomster och få distribueras till lokala utgivare.

Om du är en låtskrivare med ett förlagskontrakt, har du tur - inte bara för att förlagen tenderar att ge royalties förväg, men om de vill ta igen det förskott de har betalat ut och få sin egen andel av intäkterna, det i deras intresse att spåra eventuella utestående royalties. Stora förlag har kontor runt om i världen som har direkta relationer med sina lokala samhällen insamling och se till kataloger med låtar är korrekt registrerade och omhändertagen. Denna vecka Publishing även meddelade EMI att man tar tillbaka den digitala licensrättigheter för nästan 200.000 av sina mest populära låtar från den amerikanska samlingen samhället ASCAP så det de kan licensiera dem direkt till audio streaming musiktjänster, streaming video musiktjänster och molntjänster .

Men publicering erbjudanden är svåra att få, om du inte redan har betydande intäkter som flyter in i. Så vad händer med låtskrivare som inte gör det? Har de att få koppling till upp till 52 insamling samhällen?Och i så fall hur skulle de få tillräckligt med tid att skriva musik? Om någon är skyldig mellan £ 500 och £ 5.000, varför skulle inte de kunna samla in den? Justin Kalifowitz, ordförande i amerikanska företagetDowntown Music Publishing säger att han kommit fram till en lösning:Songtrust .

Downtown, en traditionell förläggare, ser efter låten kataloger över Mötley Crüe, Seal och Trevor Horn, samt låtskrivare åt artister som Britney Spears, Black Eyed Peas och Bruno Mars. "Jag började Songtrust eftersom det under de 10 år jag har jobbat inom förlagsbranschen har jag träffat massor av fantastiska låtskrivare som jag inte kunde underteckna [en traditionell förlagsavtal], på grund av bristande skala," säger Kalifowitz . För en fast avgift, erbjuder Songtrust författare samma tillgång till insamling samhällen och royalties som strömmar som den gör att låtskrivarna undertecknade till Downtown. "De flesta författare börjar på en månatlig avgift på $ 10," fortsätter han. "På den övre änden du skulle vara att betala $ 200 per år -.. Det är den högsta nivån Det beror på hur många låtar du registrera dig och där du sälja din musik Vi vill inte betalt för att samla in royalties i ditt hem territorium, bara för de platser där det är omöjligt för dig att samla just nu. "

Kalifowitz singlar ut PRS som det europeiska samhället hans företag är mest imponerad av, "på grund av sin önskan att skapa något starkare för oberoende förlag och oberoende upphovsrättsinnehavare - nästan utmanande vad de stora företagen gör".

Songtrust inte bara samla royalties för sina användare - det hjälper dem också att få sina låtar placerade i tv-serier. TV-stationer som ESPN, Travel Channel och National Geographic har inte budgetar att licensiera musik på en låt-för-låt basis, och många oberoende artister kan inte få sina låtar används av dessa kanaler som de bara filt licenser med enskilda förlag. Som Downtown Music har filt licenser med mer än 300 produktionsbolag, låter Songtrust användare dra nytta av dessa licenser också.

"De kommer att få ett mail som säger, till exempel:." Vi har kommit överens om en deal med National Geographic sina tal, är $ 100 per användning, plus att du får ditt resultat royalties från ASCAP sex till nio månader efter vädring Are. du intresserad? - ja eller nej " Med ESPN vi inte får förskottsavgifter. Allt baserat på prestation royalties. It's all fall till fall, "Kalifowitz förklarar.

Just nu Songtrust är bara öppen för USA-baserade låtskrivare, men i juni kommer det att strömbrytaren på europeiska författare att kunna använda dem för att samla royalties i USA. Det är också ute efter att öppna kontor utanför USA. "Det första område vi expandera till är Storbritannien. Musiken är en stor grej i Storbritannien, så för oss är det otroligt viktigt att vara där."

Av alla de tjänster som erbjuds DIY artister där ute, verkar detta som en värd att prova.

Miike är Japans mest produktiva filmare, en regissör som ska vända sin hand till någonting, och mest känd i Storbritannien för djärva psykologisk thriller Audition , där en änkling upptäcker en perfekt brud genom en falsk film-gjutning sessionen, bara för att upptäcker hon en galen hämnare. Hans nya film är en välkommen förnyelse av samurajer film, hyllning till Kurosawa som en 1844, efter en lång period av fred. Den onda Lord Naritsugu, en psykotisk sadist hotar stabiliteten i riket, måste förstöras, och endast ett team av dedikerade samurai kan uppnå detta. Den eleganta första halvan ägnas åt urval och utbildning av denna elitgrupp av ståtliga krigare Shinzaemon. Den sista 50 minuter är en non-stop att köra strid som följer när de 13 hedervärda mördare bakhåll Herren och hans stora följe, en virtuell armé sju gånger deras antal. Det är en fantastisk sekvens, magnifikt iscensatt, ett episkt möte med lite i vägen av specialeffekter, som lämnar byn i spillror och bara två män som stod. Kinetic filmskapande av hög klass.